you're gonna wake up one morning and know which side of the bed you've been sleeping on

Jag har insett att Ett fall för Louise är fejk: Det är ett program skapat av Kultureliten för att avskräcka Verklighetens folk ifrån det heterosexuella kärnfamiljsprojektet. Det måste vara så. De här människorna kan inte vara verkliga. Kultureliten har överdrivit dom i sin iver att skrämma. Så här gräsliga kan folk inte vara. Det kan inte finnas såna här människor.

"Kvinnor är dubbla skattegivare eftersom kvinnor föder barn som sedan blir skattebetalare" menar Hanne Kjöller i gårdagens DN apropå nedskärningar på BB-avdelningar. Absolut. Det är ju bara kvinnor som gör barn. Män har inget alls med processen att göra. Varför verkar det som att bara jag reagerat på denna flagranta antijämställdhetsinlaga på DN:s ledarsida? "Kvinnor föder barn" förresten. Ja, de kvinnor som tillsammans med en man, i form av fysisk person eller som spermadonator bidrar till barnets tillkomst. Och om man ska börja kvittera ut skattefinansierade tjänster en generation i förskott så är det ju alla de kvinnor och män som av olika anledningar inte reproducerar sig som riskerar att ses som andra klassens medborgare. Vilket vi ju redan ses som, på sätt och vis: man är lite "finare", lite mer riktig människa, lite bättre helt enkelt om man gökat ihop ett barn eller fem. Vilket är rätt lustigt, eftersom det på det stora hela är ungefär lika enkelt att göra barn som att äta, gå, eller bajsa. Att sen verkligen ta ansvar för dom är en helt annan grej.

Mina intentioner med att besöka tidningen Dagens kultursida var allt annat än goda: mina förväntningar de lägsta - eller de högsta, beror på hur man ser det. Jag ville förstås se hur en icke oikofobisk kultursida producerad av en icke kulturelitistisk kulturelit för verklighetens folk rimligtvis kan tänkas se ut.

Jag sa att jag skulle kommentera debatten på DN.se och Yimby.se.

 

Jag är häpen och förtjust över reaktionerna. Men reaktionerna har framförallt fått mig att bli än mer övertygad om att jag har rätt med min tes: och känslan har bekräftats att hatet mot ”nya” City/Norrmalm är en företeelse oerhört laddad med just hat av den typen som pågått för länge och som är grundad i dunkla föreställningar om modernismens jävlighet, ett sossehat som närmar sig EAP:s eller Sverigedemokraternas och som dessutom är ogrundat eftersom rätt stor enighet rådde politiskt om stadsplanen, föreställningar om ”det trygga samhället” som bygger på basala känslor. En nostalgi för en tid många av de upprörda inte ens har upplevt.

 

Jag har de senaste veckorna tillbringat mer tid än på mycket länge på de här gatorna, i de här kvarteren, och verkligen försökt se, åter igen. Och jag har sett. En byggnation byggd under ganska kort tid men ändå rätt varierad: kanske till och med mer varierad än exempelvis Vasastan, också byggt under ett litet tidsspann men egentligen betydligt mer likformat. Likadant förstås på Kungsholmen och större delen av Söder.

 

Jag menar inte heller att vi ska byggnadsminnesmärka City/Norrmalm. Kanske vissa byggnader, men på det stora ska vi ha en levande stad och göra om och bygga nytt precis som man alltid gjort i alla tider i alla städer. Det finns lyckat och mindre lyckat.

 

Staden är i ständig förändring: att så krampaktigt klamra sig fast vid en föreställning om hur den såg ut en period några decennier i början av förra århundradet är bisarrt. Esplanadsystemet var också en stor omdaning. Vem ältar vad som försvann när det revs för att få luft och ljus den gången?

 

Horribelt är också att Anders Wahlgrens kanske mer dramaturgiska provokation om att riva Regeringsgatan och bygga pastischhus i kommentarsfälten upprepas, på fullt allvar, gång på gång, i olika varianter:

 

“Om vi började idag så skulle det nygamla city kunna vara färdigt redan om tjugo år”

 

Skriver någon. Man tar sig för pannan.

 

Min provokation med Hotell Anglais var förstås en fullträff: någon vill ” riva nya Anglais för att återskapa atmosfären på Stureplan. “Liksom hur fan tänker folk? Stureplan har ju nu exakt den blandade bebyggelse Yimby eftersträvar. Jag undrar om Yimby fått löss i sin fana eller om det här är åsikter Yimby verkligen stöder. Kanske borde en utbrytargrupp bildas? Yimby(r), där ”r” kan stå både för ”revolutionär” och ”riv”. För de vill ju riva allt det äckliga: Modernismen som Entartete kunst. Som ska utplånas och ersättas av fejkklassicism.

 

”i delar är faktiskt Yimby reaktionära när ni antar en konservativ kultursyn om vad som är att anse som bra arkitektur och vad det gäller vilket stadsliv som är önskvärt. Iaf lika mycket som de ni kallar ”bevarandefundamentalister” och ”bevarandemaffia” skriver signaturen Lisa på  DN.se. Lisa har utfört ett jättejobb, om än lite språkligt snårigt, i att utveckla och försvara min tes. Och förstås drivit sin egen. Tack.

 

Även jag är grymt kluven till Yimby numera.

 

Någon som är för ”återskapande” - pastischbyggnation - gör en jämförelse med Dresden. Ja, den gamla vanliga, och påstår att jag indirekt är nedlåtande mot Dresdenborna eftersom jag motsätter mig pastischbyggande. Jag för min del tycker helt klart att det är nedlåtande mot Dresdenborna att ens göra den retoriska figuren. Deras stad förstördes i ett krig. Deras trauma var på en helt annan nivå.

 

”Citynostalgiska personer som Staffan Björkman” skriver någon – look who’s talking - och kallar mig ”den slutgiltiga produkten av svensk modernism och Hjalmar Mehr”. Den första delen av meningen tar jag som en komplimang. Vad gäller Hjalmar Mehr är jag allt annat än sosse och har ingen relation till honom: När han var eh, på topp byggde jag mest med Lego och hade ingen större aning om vem han var. Jag byggde städer i Lego, och när de var färdiga rev jag och byggde om, för färdiga städer är en omöjlighet.

 

Sparar det bästa till sist:

 

”I Sverige talar vi svenska, och då ska vi bygga svenskt också.”

 

Det är på den nivån vissa befinner sig.

 

-------

 

Dessutom: en boende på Herkulesgatan, nära Brunkebergstorg, har polisanmält Kulturförvaltningen för de "störningar" han upplevde under Kulturfestivalen när livemusik från en uppbyggd scen framfördes. Så kan det också bli när man vill ha en levande stadsdel. "Levande" eftersom det bor folk där. Folk som vill ha "lugn och ro". Mitt i city. Så blir möjligtvis stadsdelen levande just för de som bor där, men död för utomstående. Så lätt blir det frejdiga Karlsson-på-taket- befolkandet av city till not in my backyard. Och en stadsdel lika "död" som tidigare. Bättre i så fall kanske med ett city där få bor men där kultur- och nöjesliv är levande?

Jag fotograferade levande stad, augusti 2009. Min vackra stad.

Metallhuset är en favorit.

1. Jag lovar att aldrig delta i ett kollektivt skrivet manifest.

DN citerade nåt ur Mojos Dylanintervju för ett par dager sen. Veckor kanske, minns inte så noga. Det var emellertid inte det roligaste eller intressantaste citatet. Det jag såg som mest slående och tankeväckande och underhållande var hur Bob flera gånger tillrättavisar intervjuarens snack om "The character in the song" med "Vadå, det är ingen figur, det är JAG i texterna, det är jag som sjunger det där, det handlar om mig".

Det är ju lite lustigt att ungdomarna i ett av mina favoritprogram Små i stora världen, när de i ett avsnitt besöker Oregon museum of Science and Industry, vill se "uråldriga grejer, som dinosaurier". Eftersom de går i en kristen skola som inte tror på uråldriga grejer, utan på ja, bibeln. Uråldrig på ett helt annat sätt.

"Kamrat Sverige" är ett rätt lustigt litet program i SVT inköpt från Finland: granskar lillebrorskomplexet och den generella synen på Sverige ur finländska ögon. Ja, typ "alla svenska män är bögar" men beyond. Att "svenskar är trevliga" säger kanske mer om hur det står till med genomsnittlig finländsk trevlighet. Svenskar är också "ytliga". Jaha, jag trodde vi var så svårmodiga. Allting är relativt, tydligen. Eller jaha, det var visst bara stockholmarna som var ytliga. Insikt: lyssna aldrig på sånt där dravel om hur folkgrupper "är".

Tycker inte att "Doctrina" låter som ett särskilt förtroendeingivande namn på en skola. Doktriner rimmar illa med den svenska läroplanen, helt enkelt:

Jag ska så småningom kanske försöka bemöta och kommentera en del grejer som skrivits i kommentarer på DN.se och Yimby. Men jag vill inte fastna i några ändlösa diskussioner, det har jag helt enkelt inte kapacitet för och det sköter ni så mycket bättre, så jag väntar ett tag och bemöter eventuellt det för mig viktigaste sedan. Men för dem som kommenterat där, eller läst, och till äventyrs hittar hit vill jag bara säga det: jag läser kommentarerna, alltså.

En sak bara: texten är hårddragen eftersom den är väldigt kortad. Jag strök ett "i mina ögon" i meningen om nya Anglais. Det var kanske lite dumt gjort. Många av de gamla byggnaderna var förstås oerhört vackra och omistliga, men de är numera mista. Och jag är INTE för någon slags ovillkorligt bevarande av det "nya". Min text handlar framför allt om det kollektiva traumats upprätthållande och konsekvenserna av detta. Jag blev själv, då, förförd av Wahlgrens retorik och internaliserade traumat. Slukade flertalet av böckerna om det gamla Stockhom. Tills jag en dag för några år sedan plötsligt började titta på det "nya" förutsättningslöst.

Min text handlar lite tillspetsat om att fråga sig om det är en sorg värd att bära på. Om det inte är dags att gå vidare. Om att börja se den skönhet som jag och många andra faktiskt anser finns, som en väg ut och framåt.Om att gå vidare.

Jag blir också väldigt störd av att politiker utnyttjar det här kollektiva nedärvda traumat för utspel där "otrygghet" och "omänsklighet" - till exempel - används för att vädja till folks känslor i stället för deras förnuft. Ett city där det ligger människor och sover i lägenheter ovanpå kontorshusen blir knappast tryggare. De lär inte gå ner och ta buset i kragen. Det är en stadskärna, bus lär finnas där hur det än ser ut.

När den i alla fall utåt heterosexuelle människan som nästan alltid är man säger att rock'n'roll handlar om sex undrar vad man då sex handlar om. Rock'n'roll? Så är vi inne i det evigt snurrande kretsloppet av tomhet, liksom Bowies Major Tom svävande i intigheten fast utan att ens vilja höra frågan "Can you hear me?". 

Kände ångesten inför Peter Wolodarskis ledarsidestext om omskärelse komma krypande. Läste kommentarerna och insåg att jag inte behövde säga nåt: alla självklara och vettiga och sakliga argument finns där. Tack vem som nu ska tackas för kommentarssystem och bloggar, så att nämnda text liksom Expressens ledare om samma ämne för några dagar sen inte behöver stå oemotsagda i sin inskränkthet. För att inte säga dumhet.

Värt att tillägga är också att det finns ett ekonomiskt intresse i omskärelsen i framförallt USA: givetvis i kostnaden för själva utförandet, men också i alla de faktiskt förvånansvärt många kvadratcentimeter stora hudlappar - eller nej, människobitar - som läkare/sjukvård kan sälja vidare till forskningsindustrin. Så: att positiva forskningsresultat om omskärelse görs och publiceras (i USA, där omskärelse av nyfödda stadigt minskar) behöver inte vara endast av rent medicinskt altruistiska skäl.

Det är en sak att öppet redovisa sin religiösa partiska infallsvinkel och argumentera för varför religion - som ju rimligtvis borde sitta i själen - bör manifesteras genom fysiska ingrepp och varför religiösa traditioner skulle vara icke ifrågasättningsbara och icke förändringsbara. Men att hänvisa till samma gamla slitna och enkelt ifrågasättbara medicinska forskning när religiösa argument tryter är bara dålig retorik. Som man tar till när den bra tryter.

Säkra rockmaskiner

Högoktanig rock'n'rollmaskin

Veritabel rock and roll-maskin

Väloljad rockmaskin

vild och ostoppbar rock'n'roll-maskin.

Snortajt rock n roll-maskin

oslagbar rock´n´rollmaskin

livsfarlig rock `n roll maskin

skitig rock'n'roll-maskin

sammansvetsad rock'n'rollmaskin

Infernalisk rockmaskin

ostoppbar rockmaskin

patenterad rockmaskin

fruktad rockmaskin

välregisserad rockmaskin

ångvältande rockmaskin

effektiv rockmaskin

svåröverträffad rockmaskin

samspelt rockmaskin

gigantisk rockmaskin

förkrossande rockmaskin

ohejdbar rockmaskin

väloljad, svavelosande och hårt distad rockmaskin

pigg, rapp och träffsäker rockmaskin

ruggigt proffsig och samspelt rockmaskin

fullödig rockmaskin


Nej, jag har inte hittat på dem själv. De är fullständigt autentiska, insamlade från nätet.

Jag läste Peter Bryngelssons kritiska text om Sommarprogrammen i DN förra veckan och kom att tänka på Hoola Bandoola bands låt Garanterat individuell, skriven av Mikael Wiehe på tidigt sjuttiotal: på Wiehes sätt att använda ordet individuell som något per definition dåligt, ”att tänka på sig själv” som något löjeväckande - texten hånar till och med huvudpersonen för att hon är ”skeptisk, och ganska tolerant”, och för att hon ”förkastar gudar och auktoriteter”. Man gissar att det bara är auktoriteter av en viss sort Wiehe tycker att textens ”hon” bör underkasta sig.

 

Det är samma typ av kritik Bryngelsson framför i sin kritik mot sommarprogrammet: nu uppdaterad med luddiga klyschformuleringar om ”bloggosfärens oreflekterade självcentrering och okontrollerade jagfixering.” ” Det gäller att strunta i allmänintresse och litterära kvaliteter.”, skriver Bryngelsson, som om vi alla visste vad detta allmänintresse var.

 

”Litterära kvaliteter” är däremot ett intressant begrepp i sammanhanget: I stället för att höfta kritik mot programmets ”självcentrering” och ”jagfixering” borde just kritiken fokusera på låt oss kalla det de litterära, journalistiska, kvaliteterna, eller på kvalitet överhuvudtaget. Är programmet BRA? Var Ingvar Kamprad, Lena Philipsson, Hasse Alfredsson, Linda Olsson BRA som sommarvärdar? Hade de något att säga, oavsett vad de talade om, oavsett om de talade om sig själva eller om något annat? Var de ”litterära” eller åtminstone av någon form av hyfsat skattningsbar kvalitet? Var de intressanta eller tråkiga? Sa de något vi inte redan visste? Var det bra radio?

 

Men ”kvalitet” är ett så mycket mer luddigt begrepp - vissa vill påstå att det är helt relativt. Därför är det så mycket lättare att svepande låta förstå att allting var bättre förr när ingen talade om sig själv - vilket folk förstås ju gjorde. Det monotona surrade likadant även då, om än ofta med större återhållsamhet vad gällde tal om egna skivor, böcker, turneer och så vidare. Det är inte så mycket sommarprogrammet som förändrats som svenskarna.

 

Man kan ha invändningar mot att artister spelar egna musikaliska alster, men inte utifrån en nästan moralpanisk reaktion, utan med tanke på att programmen i många fall skulle bli intressantare om lyssnaren fick ta del av sommarpratarens favoritmusik i större utsträckning: Vad gäller Lena Philipson är det uppenbart att hennes egna musiksmak hade varit mer intressant att ta del av än den radda egna låtar hon bjöd lyssnaren på: om än i hyfsat klädsamt kortare tonade snuttar. Ledin däremot, spelade inga av sina utgivna låtar, bara den där famösa låtskrivarlektionen. Som gav en rätt förutsägbar ryggmärgsreaktion bland landets kulturjournalister.

 

Som av en händelse ligger Thomas Dilevas sommarprogram från 1997 ute på SR:s hemsida: som jag minns det var han den första som spelade bara sin egen musik i sitt sommarprogram, dock ett tidigare än just detta: Det väckte som det heter ett ramaskri. I det senare programmet pratar Dileva om hur han ”flyter med dagarna i fred, nöjd, nöjd, nöjd. Han ber ej om något bortom sig själv. Han har allt han behöver. Han är nöjd, nöjd, nöjd.” Och han är förmodligen helt allvarligt en själsfrände med den person Wiehe hånade i Hoolatexten. Det kan man fundera på: var inte Dilevas mer än tio år gamla inåtvändande långt mer provocerande än att Ledin ger en låtskrivarlektion?

 

Låten Garanterat individuell säger så oerhört mycket om det kulturklimat som formades av proggen under sjuttiotalet och som sedan låg som en våt filt över oss länge och kanske ligger där än: vi klarar inte att skilja på om folk har nåt att säga utifrån sig själva som kan bidra till det kollektiva eller om de faktiskt bara pratar om sig själva utan att det finns någon kvalitet i det som bidrar till låt oss kalla det det kollektiva jaget, vår självbild av oss, vår förståelse för andra människor som ger oss förståelse för oss själva. Det mest personliga är det mest allmänna, sägs det ju, men kackigt småprat är alltid kackigt småprat.

 

Kollektivismens diktatur ligger kvar i just detta sätt att avfärda det ”personliga” som dåligt och att efterlysa något ”större” utan att anse sig behöva precisera exakt vad detta större är: Alla förmodas veta att det personliga är dåligt: det är fult att tänka på sig själv, fult att tala om sig själv, oavsett hur man gör det, om det är kvalitativt bra eller dåligt: om det finns content eller inte, för att tala mediaspråk, i betydelsen ett ordentligt innehåll. Att det efterlysta ”större” underförstått ska handla om politik av traditionellt vänsterslag behöver kanske inte sägas. Att Ledin talade om Ådalen och farfaderns revolt mot överheten - en proggens runkfantasi - hjälpte inte. Ledin spelade en egen låt!

 

Det är synd. För det ligger i vägen för vad kritik mot Sommarprogrammet borde handla om: ett högre krav på kvalitet rent journalistiskt, litterärt, vad man vill kalla det. Ett mer genomarbetat innehåll, hårdare redaktörsarbete, mer coachning. Någon som vågar ställa krav. Någon som vågar eftersträva just detta eteriska begrepp kvalitet. Någon som förstår att ta fram det bästa i folk. Kvalitet, oavsett jag-ande eller icke-jag-ande.