Kultureliten skjuter sig i den hand som föder dem

Jag har insett att Ett fall för Louise är fejk: Det är ett program skapat av Kultureliten för att avskräcka Verklighetens folk ifrån det heterosexuella kärnfamiljsprojektet. Det måste vara så. De här människorna kan inte vara verkliga. Kultureliten har överdrivit dom i sin iver att skrämma. Så här gräsliga kan folk inte vara. Det kan inte finnas såna här människor.
Det förklarar också varför SVT:s ansvariga projektledare och producenter så lättvindigt kunde blåneka till att programmet skulle kränka de medverkande barnen: det ÄR egentligen skådespelare. Att producenter och projektledare framstod som imbecilla och patetiska bekom dem förstås inte: det var ju bara skådespeleri, fejk, låtsas.
Så sinnrikt drivet är projektet att "Louise Hallin" tydligen medverkar i andra sammanhang. Kulturelitens konspiration mot Verklighetens folk är lömsk, driven, fullkomlig.
Inspirationen bakom fejkrealityn Ett fall för Louise är tydlig: filmer som The Safety of Objects, Ice Storm och till och med Mitt liv som hund lyser igenom. Det är misstaget: man gör fejkrealityn för osannolik. Inspirationen spelar ett spratt med en. Konsten att göra karaktärer sannolika och trovärdiga är att inte göra dem alltför överdrivet parodiskt vanliga, alltför stereotypa, alltför förutsägbara.
Där misslyckas Ett fall för Louise.

It takes two, baby

"Kvinnor är dubbla skattegivare eftersom kvinnor föder barn som sedan blir skattebetalare" menar Hanne Kjöller i gårdagens DN apropå nedskärningar på BB-avdelningar. Absolut. Det är ju bara kvinnor som gör barn. Män har inget alls med processen att göra. Varför verkar det som att bara jag reagerat på denna flagranta antijämställdhetsinlaga på DN:s ledarsida? "Kvinnor föder barn" förresten. Ja, de kvinnor som tillsammans med en man, i form av fysisk person eller som spermadonator bidrar till barnets tillkomst. Och om man ska börja kvittera ut skattefinansierade tjänster en generation i förskott så är det ju alla de kvinnor och män som av olika anledningar inte reproducerar sig som riskerar att ses som andra klassens medborgare. Vilket vi ju redan ses som, på sätt och vis: man är lite "finare", lite mer riktig människa, lite bättre helt enkelt om man gökat ihop ett barn eller fem. Vilket är rätt lustigt, eftersom det på det stora hela är ungefär lika enkelt att göra barn som att äta, gå, eller bajsa. Att sen verkligen ta ansvar för dom är en helt annan grej.
Men det här är ju självklarheter. Alla vet ju det här. Varför ska jag behöva påpeka det?

Ingenting är heligt

Mina intentioner med att besöka tidningen Dagens kultursida var allt annat än goda: mina förväntningar de lägsta - eller de högsta, beror på hur man ser det. Jag ville förstås se hur en icke oikofobisk kultursida producerad av en icke kulturelitistisk kulturelit för verklighetens folk rimligtvis kan tänkas se ut.
"Gud stoppade Jenny Berggrens bröstförstoring". Okej. Är inte det här Expressens löp i förrgår?
"Carola sjunger duett med Hank von Helvete"  Jag är milt chockad. På alla tänkbara sätt.
"U2 spelar gratis i Berlin". Okej, det är ju med på alla kultursidors notiser: jag noterar att Dagen till skillnad från de andra kultursidorna och även SVT:s kulturnyheter förstås inte känner sig tvungna att använda uttryck som "världsförbättrare" "självutnämnda profeten Bono", "medelålders bredbenta frälsarrockarna" eller sånt där som för kultureliten är obligatoriskt för att markera en viss distans och ett subtilt förakt. Däremot kallar Dagen Achtung Baby för klassisk, en platta med både en naken medlem och samtliga medlemmar i kvinnokläder på omslaget, samt delvis säkert mycket ur verklighetsfolkssynpunkt tveksamma textrader.
Så rapporteras om en kommande Depeche Mode-samling i Lötenkyrkan i Uppsala: Personal Jesus. Nu är man inte längre förvånad. Blir det bondagekläder också? Speedballs? Ursäkta, nu blev det popkulturjournalistiknivå på det här, det var inte meningen. Eller det kanske var på den nivån från början. Ursäkta.
En kvällstidningskrönikör och debattprogramsbisittare som gärna kallar sig poet verkar älskas av Dagen. Det förvånar inte. Inte heller notisen om att kristna åttiotalshårdrockbandet Stryper kommer till Sverige: "Med samtliga originalmedlemmar". Jotack.
Däremot chockar mig den första nyheten jag lägger ögonen på: "Påven medverkar på nytt musikalbum". Inte påvepajasens medverkan i sig, men namnet på skivans producent: Simon Boswell. Han var med i det kortlivade bandet Advertising i slutet av sjuttiotalet:

Stolen Love - Advertising (1977)


Jag gillade deras platta mycket, men hade redan som fjortis lite svårt att stå ut med de vitsigt småsexistiska texterna. Boswell har enligt Wikipedia senare jobbat med musiker från Sex Pistols, men det vet jag inte vad det skulle vara, samt i samarbete med andra skapat "Pornography: The Musical".
För några dagar sedan fick jag Advertisings låt Jealousy på hjärnan, helt oförberett. Och deras låtar sitter som smäck. Nu kommer jag aldrig mer att kunna höra Advertising utan att tänka på den patetiska men livsfarliga figuren påven.

Jag noterar också att Dagen numera betygssätter med symbolen "Fisken". Den kristna symbolen alltså. Dagen länkar till Wikipedias sidan om fisksymbolen. Där läser man: "På ett ställe i Bibeln när människorna strömmade till Jesus sade Han: "Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte få något annat än Jonas tecken." Jona var profeten under Gamla Testamentets tid som blev uppslukad av en stor fisk."

Intressant symbolik. Tänkvärt. Verkligen.

Rivningsraseriet

Jag sa att jag skulle kommentera debatten på DN.se och Yimby.se.

 

Jag är häpen och förtjust över reaktionerna. Men reaktionerna har framförallt fått mig att bli än mer övertygad om att jag har rätt med min tes: och känslan har bekräftats att hatet mot ”nya” City/Norrmalm är en företeelse oerhört laddad med just hat av den typen som pågått för länge och som är grundad i dunkla föreställningar om modernismens jävlighet, ett sossehat som närmar sig EAP:s eller Sverigedemokraternas och som dessutom är ogrundat eftersom rätt stor enighet rådde politiskt om stadsplanen, föreställningar om ”det trygga samhället” som bygger på basala känslor. En nostalgi för en tid många av de upprörda inte ens har upplevt.

 

Jag har de senaste veckorna tillbringat mer tid än på mycket länge på de här gatorna, i de här kvarteren, och verkligen försökt se, åter igen. Och jag har sett. En byggnation byggd under ganska kort tid men ändå rätt varierad: kanske till och med mer varierad än exempelvis Vasastan, också byggt under ett litet tidsspann men egentligen betydligt mer likformat. Likadant förstås på Kungsholmen och större delen av Söder.

 

Jag menar inte heller att vi ska byggnadsminnesmärka City/Norrmalm. Kanske vissa byggnader, men på det stora ska vi ha en levande stad och göra om och bygga nytt precis som man alltid gjort i alla tider i alla städer. Det finns lyckat och mindre lyckat.

 

Staden är i ständig förändring: att så krampaktigt klamra sig fast vid en föreställning om hur den såg ut en period några decennier i början av förra århundradet är bisarrt. Esplanadsystemet var också en stor omdaning. Vem ältar vad som försvann när det revs för att få luft och ljus den gången?

 

Horribelt är också att Anders Wahlgrens kanske mer dramaturgiska provokation om att riva Regeringsgatan och bygga pastischhus i kommentarsfälten upprepas, på fullt allvar, gång på gång, i olika varianter:

 

“Om vi började idag så skulle det nygamla city kunna vara färdigt redan om tjugo år”

 

Skriver någon. Man tar sig för pannan.

 

Min provokation med Hotell Anglais var förstås en fullträff: någon vill ” riva nya Anglais för att återskapa atmosfären på Stureplan. “Liksom hur fan tänker folk? Stureplan har ju nu exakt den blandade bebyggelse Yimby eftersträvar. Jag undrar om Yimby fått löss i sin fana eller om det här är åsikter Yimby verkligen stöder. Kanske borde en utbrytargrupp bildas? Yimby(r), där ”r” kan stå både för ”revolutionär” och ”riv”. För de vill ju riva allt det äckliga: Modernismen som Entartete kunst. Som ska utplånas och ersättas av fejkklassicism.

 

”i delar är faktiskt Yimby reaktionära när ni antar en konservativ kultursyn om vad som är att anse som bra arkitektur och vad det gäller vilket stadsliv som är önskvärt. Iaf lika mycket som de ni kallar ”bevarandefundamentalister” och ”bevarandemaffia” skriver signaturen Lisa på  DN.se. Lisa har utfört ett jättejobb, om än lite språkligt snårigt, i att utveckla och försvara min tes. Och förstås drivit sin egen. Tack.

 

Även jag är grymt kluven till Yimby numera.

 

Någon som är för ”återskapande” - pastischbyggnation - gör en jämförelse med Dresden. Ja, den gamla vanliga, och påstår att jag indirekt är nedlåtande mot Dresdenborna eftersom jag motsätter mig pastischbyggande. Jag för min del tycker helt klart att det är nedlåtande mot Dresdenborna att ens göra den retoriska figuren. Deras stad förstördes i ett krig. Deras trauma var på en helt annan nivå.

 

”Citynostalgiska personer som Staffan Björkman” skriver någon – look who’s talking - och kallar mig ”den slutgiltiga produkten av svensk modernism och Hjalmar Mehr”. Den första delen av meningen tar jag som en komplimang. Vad gäller Hjalmar Mehr är jag allt annat än sosse och har ingen relation till honom: När han var eh, på topp byggde jag mest med Lego och hade ingen större aning om vem han var. Jag byggde städer i Lego, och när de var färdiga rev jag och byggde om, för färdiga städer är en omöjlighet.

 

Sparar det bästa till sist:

 

”I Sverige talar vi svenska, och då ska vi bygga svenskt också.”

 

Det är på den nivån vissa befinner sig.

 

-------

 

Dessutom: en boende på Herkulesgatan, nära Brunkebergstorg, har polisanmält Kulturförvaltningen för de "störningar" han upplevde under Kulturfestivalen när livemusik från en uppbyggd scen framfördes. Så kan det också bli när man vill ha en levande stadsdel. "Levande" eftersom det bor folk där. Folk som vill ha "lugn och ro". Mitt i city. Så blir möjligtvis stadsdelen levande just för de som bor där, men död för utomstående. Så lätt blir det frejdiga Karlsson-på-taket- befolkandet av city till not in my backyard. Och en stadsdel lika "död" som tidigare. Bättre i så fall kanske med ett city där få bor men där kultur- och nöjesliv är levande?

Jag fotograferade levande stad, augusti 2009. Min vackra stad.

Metallhuset är en favorit.


Mitt litterära manifest

1. Jag lovar att aldrig delta i ett kollektivt skrivet manifest.

2. Jag lovar att inte ordbajsa manifesttomheter vare sig på ett  kraftfullt levande berättande vis eller på ett klyschigt ansträngt dadaistvis.

3. Jag lovar att aldrig lova någonting.

4. Jag lovar att aldrig delta i ett kollektivt skrivet manifest. Värt att upprepas.


"I am not a playwright."

DN citerade nåt ur Mojos Dylanintervju för ett par dager sen. Veckor kanske, minns inte så noga. Det var emellertid inte det roligaste eller intressantaste citatet. Det jag såg som mest slående och tankeväckande och underhållande var hur Bob flera gånger tillrättavisar intervjuarens snack om "The character in the song" med "Vadå, det är ingen figur, det är JAG i texterna, det är jag som sjunger det där, det handlar om mig".

DN skrev om jag minns rätt nåt om att det var en "intressant inblick i bob Dylans hjärna". Ännu intressantare då med det perspektivet: allt handlar om Bob. Inget är påhittat, ljuget eller littererat. "The people in my songs are all me".

Det verkar som att Bob tagit fasta på det där man får lära sig på alla skrivarutbildningar: att alla texter alltid handlar om en själv, även instruktionsböcker och exempelvis biografier om helt andra personer. Det där som sen så många författare, även av genomskinligt förklädda baserat-på-en-sann-historia-böcker sen förnekar. Lundell exempelvis. Det är liksom bara en slump att bok efter bok handlar om en man i Lundells ålder som bor i Skåne och kör bil tvärs över Europa och är konstnär på än det ena än det andra sättet. 

Dylan skruvar till det åt andra hållet: ALLT handlar om honom. Alla i alla hans sånger är honom själv. Och varför inte? De har ju alla skapats i Bobs hjärna. Förutom då de texter eller delar av texter som skapats i medförfattaren Robert Hunters. Men de kanske också handlar om Bob. Det tål att tänkas på.

Ancient stuff

Det är ju lite lustigt att ungdomarna i ett av mina favoritprogram Små i stora världen, när de i ett avsnitt besöker Oregon museum of Science and Industry, vill se "uråldriga grejer, som dinosaurier". Eftersom de går i en kristen skola som inte tror på uråldriga grejer, utan på ja, bibeln. Uråldrig på ett helt annat sätt.

När Jeremy säger "This is SO evolution" om urkontinenten Pangea är det lite svårt att fatta om det är negativt menat eller positivt. Det är kanske meningen. Familjen Roloff putsar sitt varumärke och bygger sitt hus. Familjen Roloff är familjen man hatar att älska. 

Exotisch

"Kamrat Sverige" är ett rätt lustigt litet program i SVT inköpt från Finland: granskar lillebrorskomplexet och den generella synen på Sverige ur finländska ögon. Ja, typ "alla svenska män är bögar" men beyond. Att "svenskar är trevliga" säger kanske mer om hur det står till med genomsnittlig finländsk trevlighet. Svenskar är också "ytliga". Jaha, jag trodde vi var så svårmodiga. Allting är relativt, tydligen. Eller jaha, det var visst bara stockholmarna som var ytliga. Insikt: lyssna aldrig på sånt där dravel om hur folkgrupper "är".

Dold härskarteknik eller bara skön reverserad språkförbistring blir det också när programmet lyckas stava Carl M Sundevalls namn Karl M Sundeval. Typ "här har ni för alla felstavade och feluttalade finländska namn". Men "Karl M Sundeval" är ju snyggt. Lite porrigt så där. His porn star name. 

Och tunnbrödsrulle är tydligen exotiskt för den finländska gommen: vad finns då i korvmojen i Rovaniemi undrar jag. Va fan, en halv special är fan exotiskt för mig som stockholmare. 

- Varför har ni så jättefina kläder?

- vi är stockholmare! Vi ser ut så här.


"En intressantare skola" är deras slogan.

Tycker inte att "Doctrina" låter som ett särskilt förtroendeingivande namn på en skola. Doktriner rimmar illa med den svenska läroplanen, helt enkelt:

"In education one is asked to stand as much as possible outside the body of accumulated knowledge and analyze it oneself. In indoctrination on the other hand, one stands within the body of knowledge and absorbs its teachings without critical thought." (Wikipedia)

Ännu mindre förtroendeingivande är att de skriver sitt namn "Doctrina Gymnasiet".

Men okej, dom har kånkat. 

Hemsnickrad pedagogik och allmän kitschighet. Aktieutdelningar till ägarna! Lunchkupongsdeal med korvkiosken på hörnet. Det här är den verkliga flumskolan. 

DN-texten

Jag ska så småningom kanske försöka bemöta och kommentera en del grejer som skrivits i kommentarer på DN.se och Yimby. Men jag vill inte fastna i några ändlösa diskussioner, det har jag helt enkelt inte kapacitet för och det sköter ni så mycket bättre, så jag väntar ett tag och bemöter eventuellt det för mig viktigaste sedan. Men för dem som kommenterat där, eller läst, och till äventyrs hittar hit vill jag bara säga det: jag läser kommentarerna, alltså.

En sak bara: texten är hårddragen eftersom den är väldigt kortad. Jag strök ett "i mina ögon" i meningen om nya Anglais. Det var kanske lite dumt gjort. Många av de gamla byggnaderna var förstås oerhört vackra och omistliga, men de är numera mista. Och jag är INTE för någon slags ovillkorligt bevarande av det "nya". Min text handlar framför allt om det kollektiva traumats upprätthållande och konsekvenserna av detta. Jag blev själv, då, förförd av Wahlgrens retorik och internaliserade traumat. Slukade flertalet av böckerna om det gamla Stockhom. Tills jag en dag för några år sedan plötsligt började titta på det "nya" förutsättningslöst.

Min text handlar lite tillspetsat om att fråga sig om det är en sorg värd att bära på. Om det inte är dags att gå vidare. Om att börja se den skönhet som jag och många andra faktiskt anser finns, som en väg ut och framåt.Om att gå vidare.

Jag blir också väldigt störd av att politiker utnyttjar det här kollektiva nedärvda traumat för utspel där "otrygghet" och "omänsklighet" - till exempel - används för att vädja till folks känslor i stället för deras förnuft. Ett city där det ligger människor och sover i lägenheter ovanpå kontorshusen blir knappast tryggare. De lär inte gå ner och ta buset i kragen. Det är en stadskärna, bus lär finnas där hur det än ser ut.

Alla ska med!

Som om vita fattiga strejta män förtrycker icke-heteron mindre då. Som om vita fattiga strejta kvinnor är mer toleranta. Som om fattiga strejta icke-vita älskar HBT-personer per automatik. Som om rika strejta icke-vita ... ja, och så vidare.

Men det var ju just det där med ”rika”. Det är där de blandar bort korten på allvar. För jag tror faktiskt ofta att ”rika” människor är mer toleranta än fattiga. Vad gäller HBT-frågor, alltså. För de är mer utbildade, har rört sig i vidare kretsar, har råd med en större tolerans. Och då menar jag förstås inte rent ekonomiskt, utan i fråga om personlig konkurrens. Och förstås så behovet av syndabockar, hatobjekt: har du din egen ekonomiska trygghet ordnad, din sociala status tillräckligt högt behöver du inte hitta folk längre ner att trampa på. Eller längre upp för den delen. 

Uppmaningen att hata vita strejka rika män är förstås en revolutionsromantisk all-in-one: allt vi hatar ska med. Oavsett om det i sammanhanget är relevant. Solidaritetschecklistan säger icke-vita kvinnor fattiga icke-strejta. Kändes säkert jättebra i anarkistiska kuddrummet, funkar mindre bra i den väldigt offentliga offentligheten. Välj dina strider. 

You got your head all tangled up but if I could only make you care.

När den i alla fall utåt heterosexuelle människan som nästan alltid är man säger att rock'n'roll handlar om sex undrar vad man då sex handlar om. Rock'n'roll? Så är vi inne i det evigt snurrande kretsloppet av tomhet, liksom Bowies Major Tom svävande i intigheten fast utan att ens vilja höra frågan "Can you hear me?". 

De här rock'n'rollmänniskorna vill just bara det: sväva i sitt universum, i föreställningen att rock'n'roll ÄR någonting man inte behöver definiera, inte behöver förklara, inte behöver kommunicera på annat sätt än att säga att rock'n'roll är sex. Eller för den delen att rock'n'roll är rock'n'roll. Vilket kanske är ännu värre. 

Men vad fan, det gäller i princip hiphop också. Fast med den adderade tomheten att hiphop är hiphop just för att det inte är rock'nroll. 

Nej, rock'n'roll är inte sex. Rock'n'roll är rock'n'roll. Sex är sex. Å andra sidan kanske musik i stort är sex, om man tänker att allt är sex. Äta är sex. Dammsuga är sex. Vi är här för att reproducera, påstås det. Det är därför Åhlens säljer AC/DC-tröjor i babystorlek.

Falska argument

Kände ångesten inför Peter Wolodarskis ledarsidestext om omskärelse komma krypande. Läste kommentarerna och insåg att jag inte behövde säga nåt: alla självklara och vettiga och sakliga argument finns där. Tack vem som nu ska tackas för kommentarssystem och bloggar, så att nämnda text liksom Expressens ledare om samma ämne för några dagar sen inte behöver stå oemotsagda i sin inskränkthet. För att inte säga dumhet.

Värt att tillägga är också att det finns ett ekonomiskt intresse i omskärelsen i framförallt USA: givetvis i kostnaden för själva utförandet, men också i alla de faktiskt förvånansvärt många kvadratcentimeter stora hudlappar - eller nej, människobitar - som läkare/sjukvård kan sälja vidare till forskningsindustrin. Så: att positiva forskningsresultat om omskärelse görs och publiceras (i USA, där omskärelse av nyfödda stadigt minskar) behöver inte vara endast av rent medicinskt altruistiska skäl.

Det är en sak att öppet redovisa sin religiösa partiska infallsvinkel och argumentera för varför religion - som ju rimligtvis borde sitta i själen - bör manifesteras genom fysiska ingrepp och varför religiösa traditioner skulle vara icke ifrågasättningsbara och icke förändringsbara. Men att hänvisa till samma gamla slitna och enkelt ifrågasättbara medicinska forskning när religiösa argument tryter är bara dålig retorik. Som man tar till när den bra tryter.

The Rock Machine Turns Me Off: Popkritikens lågvattenmärke

Säkra rockmaskiner

Högoktanig rock'n'rollmaskin

Veritabel rock and roll-maskin

Väloljad rockmaskin

vild och ostoppbar rock'n'roll-maskin.

Snortajt rock n roll-maskin

oslagbar rock´n´rollmaskin

livsfarlig rock `n roll maskin

skitig rock'n'roll-maskin

sammansvetsad rock'n'rollmaskin

Infernalisk rockmaskin

ostoppbar rockmaskin

patenterad rockmaskin

fruktad rockmaskin

välregisserad rockmaskin

ångvältande rockmaskin

effektiv rockmaskin

svåröverträffad rockmaskin

samspelt rockmaskin

gigantisk rockmaskin

förkrossande rockmaskin

ohejdbar rockmaskin

väloljad, svavelosande och hårt distad rockmaskin

pigg, rapp och träffsäker rockmaskin

ruggigt proffsig och samspelt rockmaskin

fullödig rockmaskin


Nej, jag har inte hittat på dem själv. De är fullständigt autentiska, insamlade från nätet.

Jag-andets kvalitet kontra jag-skräcken.

Jag läste Peter Bryngelssons kritiska text om Sommarprogrammen i DN förra veckan och kom att tänka på Hoola Bandoola bands låt Garanterat individuell, skriven av Mikael Wiehe på tidigt sjuttiotal: på Wiehes sätt att använda ordet individuell som något per definition dåligt, ”att tänka på sig själv” som något löjeväckande - texten hånar till och med huvudpersonen för att hon är ”skeptisk, och ganska tolerant”, och för att hon ”förkastar gudar och auktoriteter”. Man gissar att det bara är auktoriteter av en viss sort Wiehe tycker att textens ”hon” bör underkasta sig.

 

Det är samma typ av kritik Bryngelsson framför i sin kritik mot sommarprogrammet: nu uppdaterad med luddiga klyschformuleringar om ”bloggosfärens oreflekterade självcentrering och okontrollerade jagfixering.” ” Det gäller att strunta i allmänintresse och litterära kvaliteter.”, skriver Bryngelsson, som om vi alla visste vad detta allmänintresse var.

 

”Litterära kvaliteter” är däremot ett intressant begrepp i sammanhanget: I stället för att höfta kritik mot programmets ”självcentrering” och ”jagfixering” borde just kritiken fokusera på låt oss kalla det de litterära, journalistiska, kvaliteterna, eller på kvalitet överhuvudtaget. Är programmet BRA? Var Ingvar Kamprad, Lena Philipsson, Hasse Alfredsson, Linda Olsson BRA som sommarvärdar? Hade de något att säga, oavsett vad de talade om, oavsett om de talade om sig själva eller om något annat? Var de ”litterära” eller åtminstone av någon form av hyfsat skattningsbar kvalitet? Var de intressanta eller tråkiga? Sa de något vi inte redan visste? Var det bra radio?

 

Men ”kvalitet” är ett så mycket mer luddigt begrepp - vissa vill påstå att det är helt relativt. Därför är det så mycket lättare att svepande låta förstå att allting var bättre förr när ingen talade om sig själv - vilket folk förstås ju gjorde. Det monotona surrade likadant även då, om än ofta med större återhållsamhet vad gällde tal om egna skivor, böcker, turneer och så vidare. Det är inte så mycket sommarprogrammet som förändrats som svenskarna.

 

Man kan ha invändningar mot att artister spelar egna musikaliska alster, men inte utifrån en nästan moralpanisk reaktion, utan med tanke på att programmen i många fall skulle bli intressantare om lyssnaren fick ta del av sommarpratarens favoritmusik i större utsträckning: Vad gäller Lena Philipson är det uppenbart att hennes egna musiksmak hade varit mer intressant att ta del av än den radda egna låtar hon bjöd lyssnaren på: om än i hyfsat klädsamt kortare tonade snuttar. Ledin däremot, spelade inga av sina utgivna låtar, bara den där famösa låtskrivarlektionen. Som gav en rätt förutsägbar ryggmärgsreaktion bland landets kulturjournalister.

 

Som av en händelse ligger Thomas Dilevas sommarprogram från 1997 ute på SR:s hemsida: som jag minns det var han den första som spelade bara sin egen musik i sitt sommarprogram, dock ett tidigare än just detta: Det väckte som det heter ett ramaskri. I det senare programmet pratar Dileva om hur han ”flyter med dagarna i fred, nöjd, nöjd, nöjd. Han ber ej om något bortom sig själv. Han har allt han behöver. Han är nöjd, nöjd, nöjd.” Och han är förmodligen helt allvarligt en själsfrände med den person Wiehe hånade i Hoolatexten. Det kan man fundera på: var inte Dilevas mer än tio år gamla inåtvändande långt mer provocerande än att Ledin ger en låtskrivarlektion?

 

Låten Garanterat individuell säger så oerhört mycket om det kulturklimat som formades av proggen under sjuttiotalet och som sedan låg som en våt filt över oss länge och kanske ligger där än: vi klarar inte att skilja på om folk har nåt att säga utifrån sig själva som kan bidra till det kollektiva eller om de faktiskt bara pratar om sig själva utan att det finns någon kvalitet i det som bidrar till låt oss kalla det det kollektiva jaget, vår självbild av oss, vår förståelse för andra människor som ger oss förståelse för oss själva. Det mest personliga är det mest allmänna, sägs det ju, men kackigt småprat är alltid kackigt småprat.

 

Kollektivismens diktatur ligger kvar i just detta sätt att avfärda det ”personliga” som dåligt och att efterlysa något ”större” utan att anse sig behöva precisera exakt vad detta större är: Alla förmodas veta att det personliga är dåligt: det är fult att tänka på sig själv, fult att tala om sig själv, oavsett hur man gör det, om det är kvalitativt bra eller dåligt: om det finns content eller inte, för att tala mediaspråk, i betydelsen ett ordentligt innehåll. Att det efterlysta ”större” underförstått ska handla om politik av traditionellt vänsterslag behöver kanske inte sägas. Att Ledin talade om Ådalen och farfaderns revolt mot överheten - en proggens runkfantasi - hjälpte inte. Ledin spelade en egen låt!

 

Det är synd. För det ligger i vägen för vad kritik mot Sommarprogrammet borde handla om: ett högre krav på kvalitet rent journalistiskt, litterärt, vad man vill kalla det. Ett mer genomarbetat innehåll, hårdare redaktörsarbete, mer coachning. Någon som vågar ställa krav. Någon som vågar eftersträva just detta eteriska begrepp kvalitet. Någon som förstår att ta fram det bästa i folk. Kvalitet, oavsett jag-ande eller icke-jag-ande.