you're gonna wake up one morning and know which side of the bed you've been lying on...

Förklara för mig var "family" i "family cloth" har med att torka sig i rumpan att göra. Är det lite som "Freedom Fries"? Att det ska signalera nåt speciellt usaianskt särskilt extra fint och moraliskt högstående? Torkar sig inte ensamstående i rumpan? För att man är så oerhört omoralisk om man är ensamstående? Den som värnar om naturen, värnar också om familjen?

Apropå DN Söndags artikel om "family cloths", återanvändbart toapapper i form av tygtrasor, alltså. Förmodligen ej på nätet, men googla "family cloth" om du orkar och vill och bryr dig.

Påminner mig om den där andra korkade artikeln i DN Söndag om att det var gröna vågen att inte använda preventivmedel utan i stället lita på naturliga perioder och så vidare. Femtisextisjuttiåttinittitalet ringde och ville ha sin nyhet tillbaka. Men den här gången kändes det lite som att det var PR-byrån Lille Jesus som låg i farten, med en fräck idé som skulle få med sig alla unga och halvunga knullisar. Femton herrar och damer i Charlie Weimers-brillor knäckte konceptet. Only in America. "Allra mest ekologiskt är förstås avhållsamhet. Om ni inte är gifta förstås".

Klädsamt (långsökt ordlek) hade alltså varit att ifrågasätta eller åtminstone reda ut ordet familjetrasor. Det är en självklar pedagogisk uppgift för en journalist i mina ögon. Pedagogisk för läsare, för journalisten, för källan till ordet. Att inte bara sprida vidare, utan att förmedla. Om ni ser den subtila skillnaden. Men å andra sidan: "familjetrasa" kanske passar/passade DN Söndags konventionscocooningkoncept perfekt.

Man får sina fördomar om dokumentärfilmare påspädda - eller bekräftade ibland, vare sig man vill det eller icke. Man hoppas ju ständigt på motsatsen.

Men när Maj Wechselmann, icke helt okontroversiell regissör, avfärdar professor Olle Törnquists påstådda australiska accent som icke trovärdig undrar man stillsamt vari bristen på trovärdighet ligger: är det en dålig accent? Är den fejk? I så fall, varför då?

Eftersom Olle Törnquist är indonesienexpert och Indonesien i högsta grad ligger nära Australien kan man tycka att det vore hyfsat trovärdigt att Törnquist på något sätt i sitt arbete lyckats lägga sig till med aussieaccenten. Kanske har han studerat där - hans CV säger inget om detta, men det är trovärdigt. I min värld.

Eller är det så att den trovärdighet Wechselmann strävar efter är filmens egna, inre? Att accenten inte passar in i Wechselmanns strävan efter en truthiness, en presenterad bild av något som verkar trovärdigt som sant? Och en svensk som pratar om Indonesien på engelska med australisk accent passar inte in?

Är det så att filmen som trovärdig "sanning" är viktigare än den sanna, verkliga, sanningen? Eller åtminstone de ibland knöliga omständigheter som ingår i verkligheten?

Det är just detta som är min fördom om dokumentärfilmare: att de - vissa av dem - gärna använder verkligheten som ett slags underlag för sin egen verklighet, den verklighet de hellre vill se, eller deras inre uppfattning om verkligheten.

Nu har ju Norsteds förläggare Eva Gedin apropå Den Helige Stieg som en parallell försökt få oss att se biografier som en slags skönlitteratur, utan krav på saklighet och sanning - även om Gedin just idag ser jag försöker modifiera den grodan. Så kanske vill dokumentärfilmare i analogi med detta gärna hävda att deras filmer är konstnärliga produkter i första hand, eller subjektiva bilder av verkligheten. Eller ja, det är ju alla bilder av verkligheten: men det handlar om på vilken nivå, liksom. Man måste ju ha en uppfattning om vad som är verklighet för andra för att kunna presentera sin egen bild av verkligheten på ett trovärdigt sätt.

Dokumentärfilm kan vara underbart fantastiskt, men också skrämmande: för ibland ger det en bild av filmaren som en manipulativ individ man inte gärna vill misstänka för lättare psykopati men ändå misstänker. Och hela grejen med att göra film - dokumentär och spelfilm - är så: man ska pitcha en idé, få någon eller några att hosta upp en ansenlig summa pengar, få folk att jobba för en eller avsätta en lika ansenlig mängd tid själv. Det kräver en viss psykologisk profil. En råttfångaren-i-Hameln-personlighet. Eller sektledare.

Men det är tur att vi har såna också, antar jag. Och slängen om Törnquists accent gav mig ett gott skratt.

Ser att Dagens Media använder ordet "bloggerskor" i en text om en ny teveserie. Tänker att jag bör markera mot detta: skriver en kommentar i kommentarsfältet. Min uppfattning är att DM brukar läsa och ta till sig kommentarerna: de är väl modererade, och jag ögnar dem emellanåt. En annan sak vet jag därför: tonen brukar oftast vara rå, utom mot dem som i text hyllas för ett klättrat pinnhål på karriärsstegen: då brukar det ryggdunkas friskt och skamlöst.

Tonen brukar vara rå, alltså: jag väljer att skriva endast mina initialer. Tänker att det räcker: jag har gjort min etiska plikt och markerat. Vem jag är spelar ingen roll, tänker jag. Vad jag säger spelar roll. Tänker jag:

"'Bloggerskor'? är det DM:s eller TV3 ord? Eller de här bloggskribenternas? Varför tycker vissa att det här ordet är okej - och kanske till och med lite skojsigt - när man exempelvis har skippat "författarinna" och "journalissa" av skäl som borde vara begripliga och självklara för i princip alla?"

Rätt snabbt svarar någon på min kommentar:

"Är du nån sorts Internetlärare eller". Så någon som påstår att jag "kastar sten i glashus" när jag använder uttrycket "skojsigt": som förstås var en ironi riktad mot de här aningslöst hyperpositiva människorna, varav replikens upphovsperson säkert var en. Hur nu ordet "skojsigt" i sammanhanget kan vara att kasta sten i glashus.

Från artikelns upphovsperson, eller nån annan på DM, hörs dock ingenting.

En eller ett par dagar senare googlar jag "bloggerskor" för att se om någon kommenterat det någon annanstans, eller skrivit nåt annat aktuellt om det: Ja. Hanna Fridén har skrivit en text om DM:s artikel. Sex timmar efter att jag skrev kommentaren på DM: sajt. "Bra", tänker jag förstås. Skönt att veta att det finns fler som reagerar och orkar markera. Hanna Fridén och jag har skrivit i princip samma sak: hon har spekulerat vidare lite om varför, bara. Bra.

Jag stålsätter mig för att kolla om någon replikerat på min kommentar på DM med något mer föraktfullt insiktslöst. Men texten är borta: eller nja, utbytt, mot en text där "bloggerska" är utbytt mot "bloggare". Kommentarerna är också borta.

Jag googlar lite igen och hittar DM:s webbnyhetschefs Twitter där han skriver att han:

"Ändrar rubrik på artikel om bloggare efter välförtjänt kritik från @HannaFriden."

Jag mejlar honom och frågar syrligt - åtminstone tror jag det själv - om de läser kommentarerna. Och om det är skillnad på varifrån kritiken kommer, i betydelsen hur synlig den är alltså, alltså inte i vem ifrån: jag menar förstås att Hanna Fridéns blogg är mer läst, därför mer opinionsbildande än DM:s kommentarsfält, helt enkelt. Mer synlig utåt.

"Du tyckte inte att min kritik av ordet "bloggerskor", om än anonym och i kommentarsfältet, var lika välriktad och tungt vägande som Hanna Fridéns? Jag var faktiskt först med den. Men vad som skrivs i kommentarerna kanske inte rankas lika högt? Inte syns utåt lika mycket? Man bara undrar, lite stillsamt."

Jag bifogar min kommentar.

Webbnyhetschefen svarar:

"Hej! Kul att du kommenterar. Men som du själv påpekar är det svårt att hänvisa till ngn som är anonym. Men kanske borde petat in ett "bland andra" i mitt Twitter-inlägg. Trevlig helg!"

Här kommer jag för ett ögonblick av mig. Blir ställd. Tänker folk så här per automatik nuförtiden? Att allt handlar om att synas, refereras till, få kredd, sitt namn, i någons Twitterinlägg? Att inget handlar om principer, journalistik, sak och inte person, innehåll och inte yta?

Jag svarar:

"Alltså, det handlade ju förstås inte om vem du hänvisar till i Twitterinlägget, som jag bara råkade se när jag googlade om grejen. Det är oväsentligt. Jag menade principiellt. Eftersom ni inte reagerade på min kommentar, anonym eller inte. Vad som sades, inte vem som sa det, alltså. Att man väljer att kommentera anonymt är trist men begripligt eftersom det kastas rätt mycket skit i era kommentarer, som du vet."

Inget svar från webbnyhetschefen. Trevlig helg på dig själv du.

Så tänker jag att senaste veckans Brunsåsgate kanske är en motvikt: folk som faktiskt reagerar emot att de blivit citerade, att de fått sina namn refererade till i en artikel av hotshotjournalisten, utan att ha blivit tillfrågade, utan att ha bett om det. Blivit citerade utåt från en diskussion som skedde halvt om halvt bakom kulisserna och var menad att stanna där.

Men jag vet inte: jag har funderat länge på det där med mediamänniskors vännerskap med mediemänniskor en masse på Facebook - Twittrandet med förstås. jag har funderat på om det är bra eller dåligt, konstruktivt eller indirekt skadligt. Vänskapskorruption eller kreativ kommunikation. Om det likriktar eller sporrar till tydliga individuella ställningstaganden. Och så vidare. Lite har det känts som ett experiment som kan gå hur som helst. Brunsåsgate var knappast den slutgiltiga implosionen men ett litet fyrverkeri. En nödraket kanske.

En sak vet jag däremot: det finns frågor och kritik som rör journalistik och journalistisk kvalitet som inte har ett skit att göra med vem eller vilka som säger det och var. Utan som bara och endast handlar om sakfrågan. Det gör mig djupt deprimerad om detta håller på att glömmas bort. Om allt är på väg att endast handla om att lansera sig själv som varumärke, nätverka sig gentemot rätt människor, rätt gäng. Bygga den offentliga personan.

Det är verkligen tillbaka till högstadiet. Vill vi dit igen?

Man kan se Where The Wild Things Are som det sena 00-talets och det tidiga 10-talets Neverending Story. Filmen alltså, vill jag poängtera. Inte Sendaks ursprungliga bok. Men möjligtvis Eggers novelization. Men den har jag inte läst: jag står inte ut med Eggers. A Heartbreaking Work of Staggering Genius framstod som en underbar bok under läsningen: så oerhört generös! Efter läsningen växte dock sakta men säkert en känsla av att ha blivit utsatt för ett slags övergrepp. Lite som att umgås med en mytoman och/eller hypoman.

Where The Wild Things Are, filmen alltså, är 00-/10-tal i kontrast mot Neverending Storys saggiga 80-tal: smakfull, välgjord, snygg. Gjord av mainstreamhippa människor som Dave Eggers och Spike Jonze. Limahls tyskproducerade sockersmetsång ersatt av hipsterindie, förment genial men ärligt talat lika sockersmetig. musik som säger sig vara inspirerad av Langley Schools Music Project men som saknar förebildens sanna oskuldsfullhet och förtvivlan och blir mest som ”finurlig” reklamfilmsmusik gjord av andra hipsters. Nu minns jag att LSMP om jag minns rätt faktiskt använts som reklammusik. Men okej, det tog trettio år innan den hittade dit.

Ledsen pojke ramlar in i parallellvärld. En outtalat men eventuellt inre sådan. Fantasi eller ”verklighet” inom fiktionens gränslösa ramar. ”BOSSE BLIR GALEN” skrev jag en gång på en tenta i barnlitteratur, minns jag, om Mio min Mio: det är det där outtalade, att det faktiskt kanske handlar om vansinne, det som är på det stora hela tabu att diskutera när det gäller barn generellt, barnkultur speciellt och de här böckerna/filmenra i synnerhet. Men alla tre handlar om  utsatta barn i varierande grad av utsatthet och känslighet. Den galna kvinnan på vinden ersatt av galet barn på parkbänk, bakgata, ödslig villaförort vintertid.

Och galenhetens alias i de här berättelserna, ”fantasin”, ”äventyret”, har alltid intresserat mig mindre än berättelsernas ”verklighet”. Mio min Mio blir saggig när Landet i fjärran äntras, Neverending Story på motsvarande sätt - och nu menar jag främst boken, filmen är rätt saggig rakt igenom. Fantasin och äventyret presenteras alltid som en räddning och en allegori över den parallella "sanna" verkligheten: samtidigt som de är en bekräftelse på, en inblick i, själva vansinnet. Tydligen en lösning man med gott samvete kan presentera för barn. Skulle någon erbjuda samma terapi för vuxna skulle nog Socialstyrelsen ha en och annan invändning.

Bosse blir galen, Max blir arg, Bastian vete fan vad han blir: han äntrar ju inte heller parallellvärlden explicit förrän sent i berättelsen: kanske är han den galne pojken på vinden i allra högsta grad - bokstavligt talat. Apatisk är kanske vad Bastian är, fram tills han övertalas - övertalar sig själv - att kasta sig in in fantasivärlden.

Bosse stannar på den andra sidan: där allt är maniskt totalt jättefantastiskt. För Upplandsgatan har han bara förakt. Det är meningen att vi ska glädjas för hans skull. Att vi ska tro på den berättelsen. Max återvänder från sin galenskap och allt blir sockersött: galenskapen var rätt jobbig ändå, en trött underkastelse gentemot verkligheten är enklare. Inte ett ord uttalas när Max återvänder. Det är meningen att vi ska köpa de där Stora outtalade grejerna: ett barn är alltid sett och älskat, egentligen. En förälder finns alltid där för sitt barn, egentligen. Det är ju det vi alla vi tro. Egentligen.

Denna samtidens inställsamma rädsla för riktig svärta. Den gör mig mörkrädd. Ändå: Max leende på slutet är inget soligt varggrin. Det finns en uppgivenhet där, en trött acceptans. Man undrar hur det är tänkt att vi ska tolka det. Om det nu är tänkt alls.

I Sendaks bok finns ju inga föräldrar, inga syskon. Bara en hund. Ingen ram av förment mer eller mindre dysfunktionell normalitet att förhålla sig till. Den ram filmen ger oss är snarare en begränsning av berättelsen än ett utökande: Bilderbokens berättelse kunde läsaren fylla på med vad som passade just henne eller honom: frivilligt eller ofrivilligt. Håligheterna gav rum åt läsarens mörkaste förträngda tankar, fantasier, rädslor. Kommer man någonsin att kunna läsa boken på det sättet igen? eller är den förstörd av filmen?

Det bästa med Where the Wild Things Are är faktiskt trots allt filmens femton första minuter. Man önskar att det hade kunnat fortsätta så. Men de hade ju en parallellvärld fylld av troll att ta hänsyn till. Så kan det gå när man ger sig på att filmatisera barnboksklassiker. Och då har jag inte ens nämnt filmatiseringen av Mio min Mio. Bäst så. Men en sån där vargdräkt vill jag ha.

Ännu ett beskäftigt "typiskt-svenskt"-program gjort av människor utan intellektuellt ansvar. Möjligtvis - desto värre - en aha-upplevelse för Sverigedemokrater: Landet Brunsås.

Nittiotalskomiker som talar om för "oss" hur "vi" är, hur vi "gör", vad "vi" kryddar "vår" mat med: en "expert" som talar om för "oss" att "vi" äter tråkig utslätad snabbmat som är likadan över hela världen. Vilket avslöjande. Truism staplas på truism. På nivå för mellanstadiet. Med dito tilltal. Och det hade varit nedlåtande mot mellanstadieelever också.

Förnumstiga grabbmän och en kvinna gör mellanstadie-UR på bästa sändningstid. Det där tilltalet: hur dumma tror de att "vi" är? Hur dum måste man vara för att tro att andra - publiken, tittarna är så dumma? och/eller hur lat, hur oärlig?

Man kan ju tycka att den lilla självkritik som behövs för att undvika att ens nämna Bromma vore självklar. Men för de här männen och kvinnan existerar tydligen inte självkritik. Lyft inte blicken från dina limpmackor, din oboj, på ditt köksbord i Bromma. allt som du antar är sant, allt som är sant för dig är sant för alla. allt som du tror är sant är sanning. För alla. I Sverige. Ditt perspektiv är allas. Det blir enkelt då. Och skoj. För du är ju van vid att allt du gör, allt du säger, betraktas som skojigt.

"Kolla aldrig en bra story" skämtar journalister. Kolla aldrig en klyscha, en allmän "sanning", tänker programmakare bakom såna här program. Påstå saker som om de vore fakta. Rapa ur er stereotyper som om de vore absoluta sanningar.

Och det är det där med "typiskt svenskt". Som alltid är så där lite förment nedlåtande. Precis som i Värsta språket skalar man bort allt komplicerat tänkande, alla men och om, struntar man i att lyfta blicken från att se endast det man vill se, det som passar programidén att se. Det är en approach programmakarna tycker passar för Sverige. Helt klart är det en approach som passar Sverigedemokrater. Vilket en del av innehållet i Landet Brunsås också lär göra: hela det här upplägget "svenskar är så lättlurade, så godtrogna, så öppna för andra kulturer". I kombination då alltså.

"Vi tror ju att vi äter genuina maträtter från olika delar av världen", upprepas av olika personer flera gånger i programmet. Tror vi? Är vi verkligen så dumma? vill vi bli betraktade som så dumma? Om ens tjugo, låt oss säga trettio procent för att vara generös, av "oss" tror det, så är det inte alla. Det är inte "vi". För det finns inget "vi".

Man kallar programmet Landet Brunsås. För Sverige är ju så knasigt och galet tråkigt att de har en sås de kallar för brunsås som inte ens anger vad det ÄR i såsen: "“Brunsåsen är en mycket svensk sås, en produkt av en matkultur där matens faktiska innehåll blivit det minst viktiga. Svampsås innehåller svamp, rödvinsås rödvin. Brunsås innehåller en färg och den färgen är brun.” säger Lotta Lundgren. Är det nivån man ska hålla sig på för att bli en matskribentprofil? Tror hon att Sverige är enda landet i världen som har mellanmjölk också? Typiskt svensk, lagom, kompromissande mellanmjölk.

De tycker att det är en så genial och knasrolig programtitel. Kolla aldrig en genial och knasrolig programtitel. Googla inte på exempelvis nåt så till synes så löjligt simpelt som "brown sauce". Kolla inte om det håller. Presentera det som "sanning". In Sweden we have Brown Sauce. No other countries have Brown Sauce!

Det är lite Ville, Valle och Viktor över det hela. Och Viktor är desto värre - eller bättre, eller både och - den trots allt säkerligen mest kunniga i sammanhanget: matskribenten Lotta Lundgren. Ville, Valle och Viktor men utan den underliggande om än vänstervridna samhällskritiken. Men med Barnjournalens tilltal. Fast med vuxna knattereportrar. Humorister som journalister: infotainment utan särskilt mycket info. Inte ens så mycket -tainment.

"Landet Brunsås är ett program utan moral", säger Lundgren i en intervju.

Snarare utan etik.

http://lmgtfy.com/?q=brown+sauce

http://en.wikipedia.org/wiki/Brown_sauce
http://en.wikipedia.org/wiki/Brown_sauce_(meat_stock_based)
http://en.wikipedia.org/wiki/Gravy

Och så vidare. Prova själv. Det finns en värld av brunsås därute. Eller en värld av såser till största delen bestående av avkok av kött, reducerat och rett med mjöl. Och varianter på det.

DN hade för några månader sedan en artikel om att fler och fler kyrkorum används för vanliga pop/rockkonserter. ”Jag brukar gå in i kyrkor för att njuta av stillheten”, säger Anna Järvinen i texten, och ungefär på den vägen är hela texten: icke-kritisk mysighet på söndagsbilagenivå.

Filadelfiakyrkan i Stockholm var en av lokalerna. Magnetic Fields, Stephin Merrittts band, spelar i sagda Filadelfialkyrkalokal 24 mars. Merritt är homosexuell, vilken inte kan ha undgått någon, tycker man. Inte för att det är viktigt i sig: men alltså: Filadelfiakyrkan? Pingstkyrkan? Som i sina led har Åke Green, inte helt okänd för sina åsikter om homosexualitet. För det är hans åsikter: trots att han liksom de flesta som delar hans åsikter menar att det är någon slags order från högre ort. Så även den Filadelfiaförsamling i vars lokaler nu Merritt ska uppträda.

Aningslöst, som sagt. Eller härligt om än förmodligen oavsiktligt subversivt? Man tycker att det aningen motsägelsefulla i detta borde ha uppmärksammats. Så man googlar lite:

Jenny Damberg, också DN, har inget annat att invända än att akustiken måste bli bättre innan Magnetic Fields-konserten. Inte heller någon av de drygt femtio kommentarerna noterar det motsägelsefulla.

Stephin Merritt, eller förmodligen hans webmaster, länkar till Filadelfiaförsamlingens hemsida i turnelistningen på sin hemsida. Alltså församlingens hemsida. I vars lokaler han ska uppträda.

Tre personer reagerar i kommentarerna på eventsidan på Facebook:

"Bisarrt val helt klart. Ännu mer bisarrt är väl att Stephen Merrit är öppet gay och pingsrörelsen/filadelfia är ganska tydliga med att dom inte förordar sånt. Vill gärna se Magnetic Fields men har ingen som helst lust att stödja kyrkan.” skriver en person. Av tre, alltså.

Jo förresten: lite är nog ovan nämnda DN-text något på spåren: "– Vi jobbar mycket ideellt och behöver pengar för att gå runt, konstaterar Runo Wendle, lokal- och bokningsansvarig på Filadelfiakyrkan.” Harry Byrne, som bokat konserten, blev för övrigt utnämnd till en av På Stans Stockholmshjältar förra året. Byrne menas ha ”…stans bästa koll på konsertlokaler” och ”lyckades med konststycket att boka spelningar i Filadelfiakyrkan” vilket inte verkar vara så svårt alls: beskrivningar av lokaler att hyra finns på församlingens hemsida, och, som sagt, några moraliska krav på artisterna - ur deras egen synvinkel, alltså - verkar de inte ha.

Vidare, som en parantes, skriver På Stan ”att folkrockare som Conor Oberst och M Ward samt blueshjälten (och ”The wire”-skådisen) Steve Earle fick spela på Rörstrandsgatan – mitt bland sin målgrupp – är värt en placering på den här listan”, skriver På Stan vidare: Vad? Menar dom att eftersom det bor folk på Rörstrandsgatan så är de folkrockarnas målgrupp? Eller är Rörstrandsgatan numera någon slags variant på Bleecker Street?

Bernt Hermele tycker på sin blogg att Filadelfiakyrkan är ”magnifik”. Man får anta att han menar själva lokalen: kan vara lite svårt att hålla isär begreppen. Eftersom de hör ihop, alltså. Men okej, lokalen kan mycket väl vara magnifik. Man önskar åter igen bara att folk hade åsikter om vilka lokalerna tillhör, och vad de står för: och jag förväntar mig inte att alla ska vara negativa per automatik: jag vill bara ha tydlighet. Kom ut ur garderoben.

Kanske kan man säga att Pingstkyrkan, organisationen, är magnifik, på sitt sätt: Rörstrandsgatepingstpastorn Niklas Piensoho orsakade gräl inom rörelsen när han för två år sedan tog avstånd från Åke Green. Eller nja. I en intervju sa Niklas Piensoho att: ”Åke Green och Knutbypastorn Helge Fossmo är personer som pingstpastorer i allmänhet inte vill vara särskilt nära. Det är förskräckligt att de blir offentliga företrädare för det jag representerar. Man skäms.”

Stort rabalder: ”Det är förfärligt att göra så mot en broder”, menade en annan pingstpastor.

Man kan undra vad Piensoho skäms över: är det den dåliga PR kyrkan får? För åsikten om icke-heterosexualitet är i grunden densamma:

”Låt mig också säga att det är skillnad på läggning och handling. Att ha en läggning för något är inte synd.  Det är handlingarna som är problemet. Några av oss kommer att hela livet kämpa med ett temperament som rusar iväg och lätt skadar andra. För andra handlar det om kärleken till pengar som hotar att bli till avgudadyrkan.”

Intressanta jämförelser där: Piensoho säger att sexualitet är ”grunden för vår identitet” för att sedan jämföra den med ”ett temperament som rusar iväg”  och ”kärleken till pengar”. Det kan man fundera över. Verkligen.

”Vi är man eller kvinna med allt vad det medför”, säger Piensoho vidare, utan att närmare specificera vad ”det” medför. Jag vill sätta ”medför” inom citationstecken här, men det blir bara för mycket.  Vad det medför kan man gissa: ”Den enda form av sexuellt samliv som Bibeln bejakar är samlivet mellan man och kvinna”. Alla andra former av sexuella relationer vid sidan av man och kvinna avvisas”. Avvisas. Dessa märkliga torra ord som för vissa tydligen är så tydliga men som för oss andra är så öppna för tolkningar: Avvisas. Medför.

Sen kan man göra sig lustig över att Filadelfia ju betyder broderlig kärlek: Nämnd i Nya Testamentet, den numera turkiska staden Alaşehir. Sitt forna namn från grundarens, kungen Eumenes II av Pergamon, kärlek till sin bror. Som besvarade kärleken med att gifta sig med kungens änka när kungen senare dog. Jag har inga egentliga invändningar mot det, så länge det inte är just en sån där grej som det medför, det att vara man eller kvinna. Är så  fallet kan det kanske förklara en del av de invecklade relationerna i Filadelfiaförsamlingen i Knutby också.

Hade avslutningsvis varit lustigt om Merritt uppträtt med ett av sina andra band i Filadelfiakyrkan: Future Bible Heroes. Med allt vad det medför.

"Bloggerska: Nedsättande ord om kvinnor som bloggar. På samma sätt som en blondin kan kallas bimbo." slog DN fast den 29 november 2009.  Ohyfsat, alltså.

För ett par veckor sedan, i samma tidning: någon använder ordet i en artikel. Någon som antagligen inte begripit vad ordet andas. För inte var det väl en DN-journalist? Lite apropå det här med att entlediga folk från deras uppdrag. DN.se har inget sökbart arkiv för prenumeranter längre. Nu börjar jag ana varför. För att de inte ska bli alltför granskade av "allmänheten". Jag har faktiskt en känsla av att det var en journalist, men att jag valde att försöka förtränga det. Som synes utan resultat.

Idag, nu, 2010: Magdalena Ribbing skriver om "författarinnan" Selma Lagerlöf. I meningen innan hon beskriver "prostinnan" och "värdinnan". Här kunde man ju verkligen tycka att det borde ringa en klocka: prostinnan och tillika värdinnan är gift med prosten tillika värden. Och det här är hundra år sen. Men författaren Selma Lagerlöf, Nobelpristagare och ledamot i Svensla Akademien, är inte gift alls. Och definitivt inte med någon författare.

Men det ringer ingen klocka.

"Hyfs" heter Ribbings spalt. Det är traditionalism och konventioner förklädda i samtidsmanual: det är väldigt väldigt lagom. Och det är inte helt sällan ganska ogenomtänkt. För så är ju traditioner och konventioner: man slipper tänka. Något har redan gjort det åt en: för hundra år sedan.

Däremot konstaterar jag med hoppfull varm glädje att DN verkar ha tagit bort den där saggiga "Kända människor i ditt nätverk"-frågan. Ett nollnolltalet-är-över-tecken, om något. Individen i intervjun, däremot, är fortfarande hundra procent nollnolltal. Men så sägs det ju att det tar tre år för ett decennium att "sätta sig". Sextiotalet började på riktigt 1963 och så vidare. Och det stämmer ju, om man tittar på de senaste femtio åren.

Så det är bara att bita ihop i tre år till. Men hoppfullt.

Ronald Fasth tycker inte att han skulle fått några böter. Men Fast själv hade väntat sig att bli frikänd. För Fasth menar att det var barnets fel. Barnet sa ju gubbjävel.

Det är det där med brottsinsikt. Oavsett vad de här ungarna gjort och sagt tidigare så slår man inte. Och slår man ändå så tar man straffet utan invändningar. Förmildrande omständigheter? Visa mig de fall av barnmisshandel av den här typen där inte förmildrande omständigheter kan dras fram. Hela företeelsen aga bygger på förmildrande omständigheter: ”barnet har gjort det och det, jag skulle aldrig slå barn för nöjes skull”.

En dom har ett individualpreventivt syfte och ett allmänpreventivt: den ska statuera ett exempel. När gärningspersonen i media visar upp sin brist på brottsinsikt har förstås domen på den individualpreventiva nivån inte haft verkan, men viktigare här är just att det allmänpreventiva syftet till viss del sätts ur spel. Kanske borde man döma till något annat än dagsböter. Något som kanske har mer effekt både på den dömde och allmänheten. Samhällstjänst på ett fritidshem eller en ungdomsgård eller i en skola. Studier i barn- och ungdomspsykologi. Eller en uppgift att forska om och skriva en uppsats om hur våld fäder våld och om vilka konsekvenser kränkningar av den här typen kan få. Inklusive redovisning. Kan en brasiliansk domstol döma en kokainsmugglande svensk till att skriva om Selma Lagerlöf, så. Hon hävdade förresten också att det inte var hennes fel, men i hennes fall är det faktiskt teoretiskt möjligt att så var fallet.

En mer effektiv dom hade kanske kunnat påverka den presumptiva lynchmobb i form av ett hundratal pensionärer slöt upp inte för att lyncha utan för att stötta Fasth. Det har skapats en Facebookstödgrupp för Fasth, med bara ett hundratal medlemmar:  de som verkligen stöttar Fasth har kanske inte Facebook. Men det fanns inga administratörer kvar när jag kollade. Vore intressant att få veta varför.

Det var barnets fel, säger alltså Fasth. Om du läser det här Ronald - kanske en långsökt tanke - vill jag bara påpeka att det var du som slog. Det är ditt och endast ditt fel att du slog ett barn. Gubbjävel, frestas man att säga.

Jag tänkte väl när jag läste det att det här är ju förutsägbart. För det är det ju, det kan ingen förneka. Det säger ju Linda Leopold själv, och det är liksom grejen som gör det värt att ens höja ett ögonbryn här: "Att röda mattan-recensioner möjligen är ett tveksamt format som inte bör uppmuntras är en annan diskussion", säger hon.

Då tar vi den då, den andra diskussionen, då. Om man nu är så himla kunnig som Leopold sägs vara, och jag ifrågasätter det inte, varför tackar man ja till att göra ett jobb vars instruktioner vid beställningen är att texten ska vara "spetsig och underhållande", varför skriver man den där typen av röda mattan-kritik som man tycker är ett "tveksamt format som inte bör uppmuntras" och som de allra flesta förmodigen tycker är oerhört förutsägbart, vare  sig man skrattar åt det "underhållande" i ännu en sågning för sågningens egen skull eller blir upprörd för att texten kan ha sårat någon.

Varför tänker man inte - och i förlängningen föreslår för redaktören - att "nu ska jag plocka fram allt mitt kunnande och min begåvning och skriva ett lika spetsig och underhållande text som försöker reda ut varför de här klänningar ser ut så här, så liksom isolerade i sin egen värld, bortom allt modevärlden känner som god smak och ja, just "mode". Haute couture, eller bara god smak i konfektionsform. Varför de här kvinnorna, som ju faktiskt har ett betydligt friare val än männen vad gäller högtidsdress till den här och andra liknande tillställningar, så gott som alltid ser bisarra ut i oss andras ögon.

Och: varför männens klädsel knappt uppmärksammas alls: varför den oerhört bakåtsträvande otidsenliga sexistiska klädkoden för män begränsar och förminskar dem till en samling bakgrundsfigurer i en någorlunda civil uniform med mycket små variationer. Som det i princip aldrig talas om i direktsändningar, eller skrivs om i röda mattan-kritik. Männen instängde, tillknäppta, täckta. Kvinnorna bararmade och bystframhävande. Männen svartvita. Kvinnorna glittrande, färgsatta.

År efter år tänker jag på det här, både när jag ser Nobelspektaklen och när jag läser de där förutsägbara texterna om klänningar av gardiner och allt vad det nu är. Varför? Varför förändras det inte åtminstone en smula? Eller gör det det fast det inte är synligt för oss lekpersoner? Vad säger klädkoden egentligen, hur har den uppkommit, och när, hur har den konserverats, och kan den ruckas på eller ändras? Vad tycker de här människorna själva om klädkoden och dess konsekvenser?

Ja, det kan bli grävjobb där, märker jag. Och då säger ju frilansjournalisten per automatik att "Jag får för dåligt betalt för att göra grävjobb". Så har den frågan besvarat sig själv. Men okej, det behöver inte vara ett brett anlagt grävjobb, bara lite expertutlåtanden, några telefonsamtal, lite höjd blick. Och jag tror inte Leopold är den genomsnittlige frilansaren. Eller jag vet ju inte.

Man kan ju undra hur länge och i vilken utsträckning man tycker att man får tillräckligt med betalt för att göra jobb man egentligen inte vill göra, åtminstone inte i den form man gör dem. Att sen Leopold säger att "det kanske fanns stilistiska brister i texterna" kan man kanske tolka som ett retoriskt drag. För tycker hon verkligen det är det ju lite trist.

Jo: så länge det finns tillskyndare som tycker att det där med sågningar är jättekul och att det inte alls blir tjatigt och förutsägbart - Fråga Mr. Blackwell (1922-2008) - så sågar man, kanske. För att det är så härligt med tillskyndarnas uppskattning. För att man får så dåligt betalt. För att man tycker att kritik ska var stand up comedy. Själv tycker jag att Mr. Blackwell verkar skitjobbig. Och man kan inte bara ropa "det är populärkulturjournalistik" så fort någon ifrågasätter. Det håller bara inte. Särskilt om man nu ska ses som så kunnig och ja ,en av de främsta inom området. Fast nu sa ju Leopold "populärkultur". Utan "journalistik" på slutet.

Alltså: det är absolut inte ett ifrågasättande av ifrågasättandet av de här utstyrslarna: de är obegripliga och bör ifrågasättas, kritiseras. Så även i DN. Det är däremot ett ifrågasättande av hur de ifrågasätts. Återigen: kan vi gå vidare nu? Kan vi ta det ett steg till? Kan man åstadkomma något med journalistik, när - och om - man har ens den minsta möjlighet att göra det?

Det är heller inte ett ifrågasättande av kritiken mot DN och chefredaktören tillika vd:n som sade upp kontraktet offentligt. Men det är en helt annan diskussion, tydligen.

Jadens hår, det enda i stilväg värt att uppmuntras från årets Nobelfestligheter.

Man råkar se att Rich Kids återförenas, en månad efter Public Image Limiteds återföreningsspelningar, för en engångsspelning i januari. Det trodde man kanske inte. Fyra personer som en kort tid råkade ha ett rockband ihop för trettio år sen för att sedan splittras. Fyra personer som fortsatte sina "karriärer" med varierande framgång: Most Excellent Order of the British Empire Sir Midge Ure skrev Do They Know It’s Christmas? Glen Matlock fortsatte med fryntlig Small Faces-rock utan att någonsin komma i närheten av Small Faces-kvalitet, trummisen Rusty Egan blev en frontfigur i New Romantic-grejen och senare en hyfsat framgångsrik DJ. Gitarristen Steve New slogs med David Bowie i en studio i Wales och ungefär där blev News ”karriär” rätt mycket en karriär i skymundan.

 

När Glen Matlock bildade Rich Kids 1977 var förstås bandnamnet en provokation mot den då rådande föreställningen att ”äkta” popmusik, kalla det rock om du vill, bara kunde göras av människor med rötter i arbetarklassen. Glen hade ju själv en bakgrund som kunde kallas medelklass, jämfört med de andra i Sex Pistols: John Lydon var, och blev med tiden än mer, besatt av sin egen arbetarklassighet, intill tjatighetens gräns och ibland över gränsen.

 

Så Rich Kids var en provokation riktad mot streetwisebegreppet, mot idéerna om ”äkthet” inom rockmusiken: man skulle vara arbetarklass, man skulle gilla brudar, bärs och fotboll. Jean Cocteau-citatet om rikedom som en medfödd attityd, liksom fattigdom, är en provokation riktad mot de som gärna vill låta sig provoceras: de som stenhårt vill upprätthålla enkla och generaliserande föreställningar om klass.

 

Men rikedomen handlade förstås egentligen inte om pengar: poängen i det hela var att kunna peka på att rikedom är ett sinnestillstånd: utnyttja din talang, föreställ dig din rikedom, skapa ditt liv, din verklighet. Vilket ju i grunden var urpunkens budord: men urpunken hade ballat ur i just dessa idéer om ”äkthet”, ”realism”, ”arbetarklass”, ”rocknroll”. Brudar, bärs och fotboll väntade runt hörnet. Det var bara utstyrseln som var annorlunda.

 

Så Rich Kids sökte kanske urpunkens spänning, extremindividualism, verklighetsflykt: med hjälp av en rejäl dos Small Faces-influenser förstås, liksom glamrockdito. Och man tyckte det var mycket spännande: Rich Kids hann spela ut rockhjältekorten innan The Clash. För unga pojkar - och en del flickor - med något slags freudianskt behov av att spela luftgitarr och dyrka andra något äldre pojkar med vad man kan kalla androgynt utseende - åtminstone delvis rätt gulligt utseende - kom Rich Kids som en räddning. Saggiga Sid var inget man ville ha som förebild. Mick Jones dög, men The Clash tjatade om politik hela tiden.

 

Fast Rich Kids var inte särskilt jättebra, egentligen. Deras enda platta har en lite märklig men intressant ljudbild: låtarna är så här i backspegeln sisådär: Midge Ures låtar är gräsliga, som Midge Ures låtar nästan alltid varit. I övrigt tyckte man Rich Kids var balla på den tiden man brydde sig om rockmusik utan att ha särskilt stora krav: texterna är märkligt obegripliga och/eller rudimentära, men åtminstone inte provocerande korkade, som Midge Ures texter. ”Muddy”, sa folk att skivan lät: Mick Ronson producerade. Men kanske är skivans ljudbild mer en föregångare till exempelvis Steve Lillywhites produktion av första U2-albumet. En lite anti-rocknroll-produktion, mer rumslig, atmosfärisk.

 

Rich Kids var alltså framförallt delningen i vägen mellan de urpunkare som ville trampa den upptrampade rocknrollvägen och de som ville skapa något nytt: Bertie Marshall uttrycker i sin självbiografi hur många av de här urpunkarna mycket snabbt tog avstånd från punken as we know it: för kollektivistiskt, för våldsamt, för korkat, för rocknroll, för arbetarklassfokuserat: allt det där man ville bort ifrån.

 

På så vis kan man se de ändå rätt traditionalistiska Rich Kids som ett avant garde: eller som förtruppen till ett avant garde, hur lustigt det än låter: mycket snabbt blev bandets medlemmar oense om i vilken riktning man skulle gå: rocknroll eller icke-rocknroll. Och i detta tog Rich Kids slut, och något nytt föddes.

 

Halva Rich Kids blev Iggy Pops kompband, halva Rich Kids blev nyromantikerna Visage. Det är mycket talande. I de sista outgivna låtarna Rich Kids gjorde hör man hur bandets olika medlemmar sliter materialet åt olika håll: men det är inte alltid som man tror: Steve News låt 12 Miles High är uttalat syntig, och spelades senare in av Steve Strange, efter att Visage fallit i bitar. Likaså var det ju Midge Ure som hoppade in som gitarrist i Thin Lizzy: hur mycket grabbig traditionell rock som helst, trots keltiska influenser och Lynottska flörtar med syntgrejer, som Yellow Pearl. Kanske indikerar det bara en period när gränserna var mer flytande, mer spännande, när ingenting var riktigt självklart: genrefascismen släppte sitt grepp för ett ögonblick.

 

Så föddes alltså New Romantic-grejen. En återanknytning till urpunken, till extremindividualismen, till det storslagna, till dekadensen som refererade Weimar-Berlin och den tidiga glamrocken: även den en subkultur som liksom punken förstörts av de större cirklarnas anammande: alla dessa vagnpåhoppare som glammade till sitt rockband, så gott de nu begrep, fast de egentligen ville ha mustasch och keps och spela Johnny B Goode: Brickies in drag. Den brittiska heterosexuella arbetarklassidentiteten gick inte att ta ur de här killarna. För de ville egentligen inte lämna den. Brudar, bärs och fotboll.

 

Steve New var sjutton år, vild, förälskad i The Stooges, musikaliskt underbarn. Glen Matlock jämför Steve New med Robert Quine och Derek Bailey - ”genier”. Spelade som fjortonåring med London Jazz Youth Orchestra. Var med i det som skulle bli Sex Pistols i ett par veckor. Och sedan som sjuttonåring Rich Kids: Steve New framställs som ett underbarn, ett geni: men också med den lika klyschiga baksidan: ett självdestruktivt liv, en oförmåga att kanalisera geniet, kreativiteten. Han talar i intervjuer om sin kärlek till Frank Zappa och Duke Ellington såväl som Iggy & The Stooges. Som en tio år äldre tvillingsjäl till John Frusciante, även kanske vad gäller mental bräcklighet, skörhet. Men John försvann in i utlevandet i bara några år. Steve New försvann i princip i decennier.

 

Och förstås är det just detta som gör Steve New så intressant: han har inte hunnit göra bort sig, inte tråkat ut en: det är ju svårt att framkalla uttråkning när man inte syns i offentligheten. Och mycket lätt att göra det om man syns i densamma.

 

När Steve New så dök upp i offentligheten för några år sen var det med nåt som kallades Beastellabeast: i mina öron rätt olyssningsbar friformgitarrtrash, nånting. Om jag minns rätt gjorde han en soloplatta med något liknande för ett tiotal år sen också, på Creation. Olyssningsbart för min del men inte förutsägbart och därför inte trist.

 

Dessutom: nu kallar han sig för Stella Nova och är transvestit. Jag kan tycka att begreppet känns märkligt föråldrat ur ett nutida genusperspektiv, men alla har ju rätt att definiera sig själva: däremot tycker jag det är toppen i sig med en man ur första punkgenerationen som gillar att klä sig i det som kallas kvinnokläder, till någon slags stereotyp "kvinna": om nu Stella Nova ens är så stereotyp. Samt då den olyssningsbara musiken. Som motvikt då mot alla oerhört förutsägbara förstagenerationspunkare som rockar, iförda förutsägbara (”manliga”) rock-kläder. Olyssningsbart det med, men på ett helt annat sätt.

 

Steve är helt enkelt oändligt mycket mer punk för mig än, ja, punk som vi känner det, nu. Gamla punkmänniskor som ska rocka är annars mycket stor varningsflagg på, och gamla punkmänniskor som ska röja loss när andra gamla punkmänniskor rockar är ännu värre.

 

Det kan kännas som att Steve New till och med är den enda av alla de där människorna inblandade i den tidiga punken som fortfarande är intressant, hur olyssningsbar hans musik än är. Tråkigt nog är hela spelningen en stödkonsert för honom: han har enligt uppgift cancer.

 

De här återföreningarna är ju lite som att se katastrofer inträffa: det är obehagligt, men man kan inte låta bli att titta. Eller jo, jag kan faktiskt, men jag kan inte låta bli att intressera mig för händelsen i sig.

 

Jag unnar annars alla att återanknyta till sin ungdom: en nog så terapeutisk upplevelse: som att hålla den håriga spindeln i handen. Men för det första måste man ha lämnat den för att kunna återanknyta, för det andra vill man inte hålla den metaforiska spindeln där i all evighet, man vill släppa taget, gå vidare mot framtiden. Det var inte bättre förr, det var bara förr, för att citera Bodil Malmsten: men framtiden är alltid bäst. Just för att den är framtid, och inte har hänt.

 

Och jag unnar de här banden att återförenas: det dödar den i mörkret famlande livsfarliga nostalgin, gör det hela till påtaglig verklighet: lite som den håriga spindeln. Sen kan folk förhoppningsvis gå vidare. Dock: jag inser att det är mer önsketänkande från min sida. Rockmännen och rockkvinnorna i urtvättat svart söker genast med sorgsna ögon efter nästa återförenade tröstfilt: bildar en Facebookgrupp och diskuterar vilken pub som är billigast att dricka öl i innan nästa konsert.

 

Man (läs: jag) hoppades väl på en annan framtid, då när man tyckte att punken hade förändrat allt och sopat golvet med femtio- och sextiotalsnostalgi och ett evigt Johnny B Goodande. Men vi är där nu, i framtiden, och cirkeln är sluten. Som tur är finns det alltid ännu mer framtid kvar. Som inte har hänt.

 

 

Rich Kids - 12 Miles high

"Årets julvärd är en person som är varm och trygg
med ett enormt engagemang - Lisbeth Åkerman."


Men det lär inte räcka långt.

Av en slump, faktiskt, så ramlade jag över den här texten i DN om hur medelklassordet används av kulturskribenter och -folk för att distansera sig. Jag har säkert läst den, kanske till och med sparat den någonstans i datorns djuphavsgrav av "intressant, spara tills vidare"-texter.

Nu har jag inte inslaget kvar, och hittar det inte på svt.se, men det var lustigt när reportern i Kulturnyheterna lät meddela att hon spanat en trend vad gäller protesterna mot rivningen av Aspuddsbadet: Det var nämligen så att nu var det "medelklassen" som demonstrerade och var aktivister. Det har det aldrig varit förut, lät hon underförstå. Inslaget avslutades med att nån spelade en Nationalteaterns Kolla Kolla på en ostämd gitarr, förresten. Om det stjälpte eller hjälpte reporterns poäng är svårt att säga.

Dålig trendspaning alltså: hela revolutionshistorien är ju full av medelklass- och före medelklassbegreppet borgarklassrevolutionärer som ritat ihop manifest under blöta kvällar på krogen finansierade av sina borgarskapspäron, typ. Alla ifrån Franska revolutionen över Marx och Engels et consortes till Daniel Cohn-Bendit. För att inte tala om Mullvaden och de senaste decenniernas djurrättsaktivister och reclaimare. Arbetarklassen - eller underklassen om du så vill - har ju under historiens lopp varit rätt upptagen med annat. Revolutionsmedlen har varit utom deras räckhåll.

Intersektionalitet är numera ett vedertaget begrepp inom all maktordningsanalys. Men begreppet "medelklass" kan man slänga ur sig lite hur som helst som kulturjournalist/debattör, och räkna med att alla ska nicka förstående. Förstående att "medelklass" alltså konnoterar något negativt, tråkigt, konservativt, icke-autentiskt, konstlat.

Kön, sexualitet, ålder, etnicitet, hälsostatus, eventuella psykiska och/eller fysiska funktionshinder är plötsligt ointressanta. "Medelklass" är en mental fiende, om även så intern.

Förutom att det i fallet Aspuddsbadet är mycket lättbegriplig pinsamt naiv journalistik är det generellt sett obegripligt. Det är en sak om man verkligen odlar en romantiskt röd politisk agenda, och det gör ju vissa trots allt, fortfarande - "Dags att blåsa liv i klasshatet, svenskar!" skriver den framgångsrike göteborgske pjäsförfattaren i nåns kommentarstråd på Facebook som om han talade till hela svenska folket - men jag tror de flesta av oss har kommit längre än så: särskilt som kulturjournalistiken borde ha - har - ett större intellektuellt ansvar, bör kunna krävas på en större intellektuell hederlighet.

För varje gång mainstreamkulturjournalistiken släpper iväg ordet "medelklass" så där slängigt distanserande och insinuerande matar man Göran Hägglund och hans kultursidesfobiker. Men med en näring helt utan nyttigt innehåll: vilket kanske låter bra, om det nu inte vore för, om vi ska fortsätta analogin, att näringen förstås innehåller tom energi nog att göda fobin.

Det där "medelklassen" som du har en beef med, som du måste distansera dig ifrån, kan du vänligen i fortsättningen precisera exakt vilka de är och exakt vad de står för som är i strid med dina värderingar, dina syftningar i din journalistiska produkt. I februari 2009 meddelade tidskriften The Economist att mer än hälften av världens befolkning nu kan sägas tillhöra medelklassen. Vi är så många som är medelklass och vi är så oerhört olika allihop, på olika sätt. Och överklassen och arbetarklassen och underklassen är rätt dumma i huvet vissa av dom också. Kollektiv bestraffning och generell skuldbeläggning är så oprecisa metoder. eller lat journalistik. eller dålig retorik. Både och. Kan vi höja ribban lite?

Ja, jag såg redan igår att Wall Street Journal citerade Arbetarbladet om golfspelarens frus andra och betydligt viktigare officiella roll som landshövding och varselsamordnare. Vet inte riktigt varför jag inte nämnde det.

Tycker det är obehagligt med stora delar av rapporteringen om golfspelaren och golfspelarens familj: med tanke på anhöriga i Sverige alltså. Men det är kanske som det är med det. Omöjligt att ha konstruktiva åsikter om eftersom nyhetsflödet ändå flödar som det gör, i det digitala världshavet. Förutom då kanske att löpsedlarna knappast kommer i närheten av detta globala skvalp.